Förlåt mig.
Jag undanhöll sanningen igår.
Och ändå var det inte så att hon frågade och att jag ljög, utan vi pratade om ämnet bröllop och jag berättade bara inte vad jag egentligen satt och tänkte på. Jag yttrade inte ett ord om vad som väntar i maj. Men åh vad jag ville. Och åh vad jag vill. Vill verkligen...och ni har väntat länge nog nu. Jag har väntat länge nog, och det är inte långt kvar nu mina vänner. Snart ska jag berätta för er och jag har mina funderingar på hur det ska göras men vet inte hur det blir. Kanske kastar jag planerna och bara säger det rakt upp och ner. Åh vad jag längtar och ni behöver snart inte vänta mer. Fast det är klart...ni vet ju inte att ni väntar på något.
4 kommentarer:
ååå jag känner ju precis lika dant. Vill berätta och det känns så jobbigt när vänner pratar om bröllop, (vågar ju knappt fråga något, vill inte verka för nyfiken) eller frågar något..De har inte en aning. Men som sagt det är ju inte de som väntar utan vi. Jag släpper bomben med inbjudningarna =)
Oj jaha, då har du en stund kvar till nyheten når dem då?
Vi kommer berätta innan inbjudan går ut då detaljen som lokal inte är riktigt klar än och nu är det minsann hög tid att berätta så de bokar in det datumet åt oss. :)
Javisst är det jobbigt..hur mycket vågar man säga utan att försäga sig lixom. :)
Ja din jäkel...hahaha
Men nu vet jag och åhhhhh jag är så himlans glad att ni ska stå i kyrkan så fina och leva lyckliga även på papperet =)
Puss
Puss gumman. haha ja nu ska det bli vi på pappret med.
Skicka en kommentar