40 dagar...

...återstår till vi vandrar altargången ner. Förstår ni? Jag gör det då inte. Det är bara 40 dagar kvar! Shit! Och jag menar shit som i Shit vad häftigt. Det är helt sjukt. Längtar galet mycket men vill inte att den här tiden ska ta slut. I maj förra året satte vi igång och hade så långt kvar. Nu är det redan april ett år senare och den långa tiden ligger bakom oss istället. Det finns saker att göra vilket gör helgerna framöver uppbokade i princip men det känns som att vi ligger i fas, vilket är skönt.

Alla placerings"kort" och omslag till festprogram är nu klara och vi sitter med alla små storys till gästernas namn i skrivandes stund. Det ger oss en hel del garv men även lite huvudbry. Hur dråpliga historier kan man ta med? ;)

Förresten berättade M idag att han vaknat med en kall kår längs ryggen imorse. Jag hade nämligen redan gått upp när han vaknade och då han såg att jag var borta så flög det av någon anledning i honom att det kanske var kidnappning på gång och att lägenheten var fylld med ett svensexe-gäng. Så han låg knäpptyst och försökte lyssna sig till vad som stod på, och efter nån minut av skräckblandad förtjusning hade han i alla fall konstaterat att det bara var jag i köket som plockade fram frukost och han vågade kliva upp.

Jag förstår inte varför han är så rädd. :) Jag har inte alls samma skräck men jag är desto mer nyfiken och allehanda konspirationsteorier har jag om det mesta jag hör från vänner och bekanta nu för tiden. Här litar vi inte på någon haha.

Vår TM fångade oss dessvärre på film häromdagen i ett lätt berusat tillstånd då vi försöker komma överrens om vem som ska föra vem i en bugg. Jag kommer framstå som diktatorisk haha. Men han kan ju inte så många steg och då måste jag ju lära honom....eller?

Note to self: Festa inte med TM i närheten igen innan bröllopet för att minimera pinsamheter på bröllopsfesten.