Bröllopsdagen del 1

Jag vet fortfarande inte vad jag skriva. Hur jag ska kunna sammanfatta vår bröllopsdag. Känslan är så stor, inte lik något annat jag upplevt. Nervositeten fanns fast det var mer som en spänd förväntan, som små fjärilar i magtrakten. En härlig känsla att stå på parkeringen vid Elon och se våra gäster vandra in i kyrkan med klockan tickandes minut för minut...14.51...14.52...14.53...

Jag vet...jag går händelserna i förväg nu så vi börjar om. Morgonen börjades med tomtegröt, som inte var lätt att få i sig en hel tallrik av. En si så där 4 minuter för sent, 08.49, anlände jag sedan till frisören, och då var min syster redan där. Vi satte igång med en gång, blötte håret, fyllde det med produkter för att sedan föna fram lockarna. När frisören började fästa löshårsslingorna, (ja jag hade ett par sådana) skickades syster yster till blomsterhandlarn för att hämta min myrtenkrona. Det gjordes 4 små flätor som lades som kringlor som kronan sedan fästes i. En smärtsam historia kan jag lova men inte lika smärtsam som när kronan skulle av igen på natten. :)

Tiden hos frisören är dokumenterad av dem så det ska bli ql att se när dem fotona kommer sen. Så var det dags för makeup och hon började sminka mig svart, svartare, svartast och jag tänkte shit...jag kan inte se ut så här. Men så fick jag på mascara, vi tog ett kort för att se hur mycket det egentligen syntes och så kände jag jo sjutton. Jag sa till makeuparen att nu kör vi! Yes sa hon och gjorde high five i princip. Jag kände mig så snygg i lockarna, kronan och sminkningen. Kände mig som hon flickan i John Bauers teckning vid vattnet i skogen. Lite älvlik så där. Så hörde jag utanför dörren: Nu är brudgummen här. Och dörren öppnades så jag fick se min vackra prins, att det tog honom en stund att se mig gjorde inget eftersom skrocken säger: Den färdigklädda bruden ska se till att hon ser sin brudgum innan han får syn på henne, ty detta är ett lyckosamt märke.

Regnet föll tungt men lite regn i kronan hör till och vi begav oss till kvarnen för att fotas och jag är idag så glad att vi fick fota där istället för utomhus i parken där alla fotas i ren klassisk bröllopsfoto-anda. Fotografen var lyrisk över ljuset i kvarnen och hade en enorm energi. Så blev det dags att bege oss och nervositeten tilltog nu. 14.57 parkerade vi utanför kyrkan och vi fick kliva in i vapenhuset där mina föräldrar och prästen stod. Strax innan klockorna började klämta frågade jag prästen om han var nervös. Oroa er inte för mig, jag är okej. Eftersom jag inte fick ett nej så tolkar jag det som att även han kände av lite nerver. :)

Så började Bröllopsdagen av Åsa Jinder spelas på orgel och dörrarna slogs upp. Leendet och glädjen visste inga gränser och nackspärren jag ådrog mig där ute i vapenhuset var ett minne blott. Sen är allt lite suddigt. Jag vet att jag hade svårt för att inte sjunga med i Come give me love, att Ia/TM grät floder och att jag tänkte: vad gör jag om jag inte minns vad prästen sagt när jag ska säga efter honom. Jag vet även att bestman skakade lätt på handen vid överlämnandet av ringarna till prästen, att syster yster läste Korinthierbrevet lite härligt nervöst snabbt och att jag tryckte Ms hand lite lätt när han fick frågan om han tager mig... Han tryckte lätt tillbaka och lyckades inte hålla ut de 3 sekundrarna för att kunna inkassera lite pengar.

Ut vandrade vi sedan till Öppna Landskap på orgel och sedan all denna ris som formligen regnade över oss när vi klev ut ur kyrkan, genom "bågen" av drillstavar och in i sommarvärmen. Solen strålade och alla var så fina, så glada och leendet visste inga gränser. En underbar dag som ännu bara nått halvägs...

To be continued...